"Det är väl dags att få någonting tillbaka" : En diskursanalys av känslor och makthierarkier i två välgörenhetsgalor

Välgörenhet är ett stort samtida fenomen och så även välgörenhetsgalor. Vissa har argumenterat för biståndsarbete och välgörenhet har två sidor, altruism och egenintresse (Öhman, 2000). Den här uppsatsen undersöker känslor och makthierarkier inom en välgörenhetsdiskurs genom att analysera två svenska välgörenhetsgalor som sändes i SVT och TV4 under 2017. De teoretiska utgångpunkterna har främst varit Sara Ahmeds (2011) teori om olustens politik, Olli Pyyhtinens (2014) tolkning och utveckling av Marcel Mauss (1924) teori om gåvor och utbyten, samt Jo Littler (2008) och Ilan Kapoors (2013) teorier om kändisars deltagande i välgörenhet. Genom att använda Ernest Laclau och Chantal Mouffes diskursteori som teoretisk ingång och metod för diskursanalysen undersöks välgörenhetsdiskursens möjligheter och krav, med fokus på sprickor och spänningar som uppstår inom dess ramar. Analysen visar att diskursen kräver vissa moment för att existera. Ett sådant moment är de, med användning av Kapoors begrepp, avpolitiserande effekter som framkommer när fokus riktas mot snabba lösningar på akuta problem snarare än att tala om social rättvisa och politiska åtgärder. Ytterligare ett moment som diskursen kräver är temat om medlidande för att kunna väcka känslor hos subjektet som uppmanas att skänka pengar. I förlängningen krävs också lyckliga slut, där detta givarsubjekt får se hur pengarna har hjälpt rädda liv på barn runt om i världen. Analysen visar hur välgörenhetsgalorna, trots goda intentioner, också bidrar till att konstruera en bild av Sverige som en ”god” nation vilket förstärker makthierarkier mellan Sverige och de länder som mottar pengar från välgörenheten. Bilden av Sverige som (re)produceras inom välgörenhetsdiskursen osynliggör också förståelser av Sverige som del i en global kapitalistisk ordning som tar från samma fattiga som välgörenhetsgalorna ämnar rädda